Från Skogevi till San Siro

oktober 25, 2022 15:10:28 Janne Åberg

Inför en fullsatt klubblokal i tisdags berättade 
Lennart Persson om sin resa som sportjournalist.
 Foto: Mats Bergsten.

Inför en fullsatt klubblokal i tisdags berättade Lennart Persson
om sin resa som sportjournalist. Foto: Mats Bergsten.

Att ett genuint intresse för idrott och en förmåga att på ett personligt sätt skildra dess skeenden i skrift skulle ta honom från den idylliska fotbollsplanen i Hangelösa till AC Milans och Inters mytomspunna arena var förstås inget som den femårige Lennart kunde ana när han i mitten av 50-talet följde pappa Hasses framfart i den gulsvarta dressen.

Där och då handlade det bara om segrar. Helst seriesegrar.
– Jag trodde att Hangelösa skulle vinna serien varje år.

Nu var Hasse Persson ingen dussinspelare. Faktum är att han var så god vän med bollen,att han tog plats i västgötalaget, där bland andra Arne Selmosson ingick, och han erbjöds ett kontrakt med dåvarande allsvenska Jönköping södra.
– Pappa tackade nej. Om han inte gjort det, hade jag kanske inte suttit här i dag, säger Lennart.

Livets tillfälligheter, slumpens skördar, skillnaden mellan ett ja och ett nej, blev också något av den röda tråden vid den höststart där Skaras idrottshistoriska sällskaps ordförande Lennart Persson berättade om sina år som sportjournalist.

Vilken väg hade livet tagit om han inte tackat nej till en möjlig karriär inom Försvarsmakten?
Vilka domaruppdrag hade väntat om han, bara 24 år gammal, inte fått nog av hala vägar och dåliga arvoden efter att ha dömt en handbollsmatch i Eskilstuna?
Hade han överhuvudtaget blivit journalist om han inte erbjudits ett jobb som korrekturläsare på Skaraborgs läns tidning?

Och hur många spännande utmaningar och möten med världsstjärnor hade han gått miste om, om han inte ändrat sig och till slut tackat ja till tjänsten som sportchef på Göteborgs-Posten?

I tidiga tonåren drömde han om en egen idrottskarriär.

– Fotboll, handboll, bordtennis, brottning… Jag prövade det mesta. Men jag hade nog ingen talang, eller så var jag bara för lat.

Men han släppte inte idrotten.

Göteborgs-Posten skrev en artikel när Lennart bara 14 år gammal inledde sin domarkarriär. En av de mer minnesvärda matcherna spelades i Kvänum.
– Kvänum mot Vara, final i reservlagsserien.

Hemmalaget jagade till synes förgäves det mål som skulle ge seriesegern, och till slut blev en av hemmaspelarna så desperat att han frågade Lennart vad de skulle göra. ”Du får väl kasta dig raklång i straffområdet och vråla utav helvete”, svarade Lennart.
Sagt och gjort. Kvänum avgjorde på den efterföljande straffen, och Lennart var en av gästerna när segern firades på Stora hotellet i Kvänum.

– Ett bra domslut. De hade till och med bokat ett rum åt mig…

 

I slutet av 60-talet fick Lennart ledaruppdrag i Hangelösa HF. Några år senare också i Skara HK, där han under flera år var tränare och styrelseledamot.

– Skara HK är nog laget i mitt hjärta. Det smärtar mig att de inte har ett A-lag.

Frilansuppdrag och korrekturläsning på SkLT öppnade dörren till journalistiken, och med det många möten med spännande människor på olika nivåer.
– Stellan Bergsten blev min läromästare. Han var en smart och duktig journalist.

När Stellan lämnade Skara 1977 tog Lennart över som sportchef på SkLT. Tre år senare gjorde han själv samma resa för att bygga upp Göteborgs-Postens travbevakning.
– Det var kanske ett drömuppdrag, på gott och ont.

Hur som helst tog det Lennart till de stora travbanorna i Europa och USA, där han under åren skaffade sig ett brett kontaktnät av både svenska och utländska tränare och hästägare.
Under flera år ledde han också den årliga travgalan i Göteborg tillsammans med Leif ”Loket” Olsson.

Men allt har sin tid.

I slutet av 80-talet var jag less på travet, jag ville göra något anat.
Resultatet blev en reportertjänst med inriktning på att bevaka IFK Göteborg. Tillfälle kunde inte ha varit bättre valt, eftersom Blåvitt i början av 90-talet hade stora framgångar i Champions Leagues gruppspel, där möten med storheter som Milan, Manchester United och Barcelona avlöste varandra.
– Det blev många minnesrika matcher.

1992 lämnade GP:s administrative sportchef sitt jobb. Redaktionsledningen och flera av tidningens sportreportrar ville att Lennart skulle ta över. Men han sa först bestämt nej, och därefter nej igen.

– Jag tyckte att det fanns de som var bättre lämpade.

Efter en ny övertalningskampanj från GP:s ledning och några telefonsamtal till goda vänner, som sa ”du kommer att ångra dig”, blev det till slut ett ”ja, tack”.

Runt hörnet väntade EM fotboll på hemmaplan (1992), OS i Lillehammer (1994) och VM i friidrott i Göteborg (1995), där GP var den officiella VM-tidningen.
– Totalt var vi 30 från GP som bevakade OS i Lillehammer. I dag skickar de en reporter till vinter-OS.

De här åren blev något av kulmen på Lennart Perssons journalistiska resa. Den som på sätt och vis började på lilla Skogevi och slutade på Europas stora scener för idrott.

CHRISTER CLAUSSON,

Som har nämnde Persson att tacka för 44 år i journalistikens tjänst.

  Tidigare  WI-tidningar